På tal om det här med barnets kön.....

Läste på Aftonbladets hemsida  att det nu finns ett "hemmatest" för att se vad det är för kön på barnet man väntar. Det är ett amerikanskt bolag som har lanserat testet som nu går att köpa i Sverige. I Usa kan man köpa det direkt över disk i flera stora butikskedjor men i sverige så kan man, än så länge, bara beställa det från nätet.
Testet gör man enkelt med ett urinprov och efter tio minuter så är provet antingen grönt för pojk eller orage för flicka. Kan det bli enklare. Tillverkaren anger en säkerhet på 80 % men användare säger att det bara är säkert till 50 %. Alltså kan man egentligen lika gärna gå på de här gamla klassiska tecken som ni har massa exempel på i tidigare inlägg. De är dessutom gratis!

Här kan du läsa artikeln:
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5351715.ab

Varför är det då så viktigt att veta om man ska få en pojke eller flicka? Är det för att man ska kunna köpa rosa eller blå barnvagn? Är inte det viktigaste att barnet är friskt?
Själv så tycker jag att det är lite av charmen med att vara gravid att inte veta. Det får bli en överraskning! Jag vet att jag och mannen pratade om det här med att veta eller inte veta innan vi skulle göra ultraljudet men vi bestämde oss för att vi inte ville veta. Nu visade det sig att barnmorskan inte fick tala om vad det blev för kön även om hon såg könet så vi hade inte behövt grunna på det!

Jag vet att när vi satt i väntrummet och väntade på att få göra ultraljudet så läste vi en artikel om en mamma som så gärna ville veta könet på sitt barn så hon gick till en privat klinik och betalade för att föra ett könsultraljud. Dessa ultraljud är ju inte 100 % säkra men många verkar ju tro det. Mamman fick iallafall veta att hon väntade en flicka och började inhandla rosa barnprylar. Sen blev det så att när bebisen tittade ut så var det ingen flicka utan en pojk och hela mammans värld föll ihop. Hon sa i intervjun att det kändes som att hon hade förlorat sitt barn. Hon kunde inte känna glädje över sin nyfödda, friska son utan hon kunde bara sörja sin förlorade dotter. Väldigt sorglig tycker jag!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0